"Lose everything and what is real will still remain."
Jag satt och kollade på en dokumentär, Tonårsliv på svt's sida. svt play.
Det slog mig så hårt, jag minns fortfarande allt, allt som innebar konstant kontroll och ångest.
Någongång i sjuan, åttan tog allt fart, jag var fjorton/femton (!) år UNG, varför, varför . kan jag fråga mig än idag.
När det var lunchrast i skolan stack jag hem för att "äta" i självaverket smetade jag ut mat på tallriken så det såg ut som jag ätit senare tog jag en clementin i all hast och skalade den påväg till skolan, det var min lunch som en längre tid var den samma.
Jag minns även hur jag en kväll (när vi skulle äta dubbelrostade mackor) att jag då gömde den i min ficka på min hoodtröja för att senare gå ner och gräva ner den i komposten. Det var delade känslor när jag "lyckades" att inte få ner maten i magen. Jag ljög inte bara för mig själv utan för alla i min närhet men det kändes värre att inte lyda de inre rösterna... De inre hatet blev bara större, trots att jag gjorde exakt som de sa till mig, var jag tjock, oduglig, ful och äcklig...
Kontroll som gick i överstyr blev vardag, isolering blev fakta- ganska naturligt- det enda man tänkte på var mat och sig själv.. Jag frågade mig ofta vem jag var utan anorexin, antagligen ingen blev ofta svaret..
Det är svårt att bryta ett mönster man byggt upp oavsett om man har levt under det en kortare eller längre tid..
Mitt mönster skulle iallafall brytas, för någonstans orkade jag inte längre leva under konstant destruktivitet men utan nära vill jag lova att de dåvarande sjuka beteende inte hade gått att bryta. Sakta men säkert skulle jag byta ut det gamla beteendet och ersätta detta med en betydligt friskare och sundare syn på mig själv omvärlden och även bli välmåeende.
Tid tid tid och åter lite tid, en stark vilja och ett enormt stöd senare går mat ner och det med nöje. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte alls tänker på mat och sjuka saker längre- för de gör jag, ganska naturligt kan man ändå tycka då man är nedstämd är det lätt att reflektera på gammalt sätt. Det är dock långt ifrån nära så som det var då, visst lever fortfarande vissa knäppa saker kvar. Men det kan jag idag kontrollera på en sund nivå. Jag kan t.ex äta fil med stor sked, men jag föredrar ändå att göra det med en liten.
De inre rösterna är lagda i graven och jag har slutat sörja över dem, trots allt de gjort och påverkat mig under många års tid kommer jag vara evigt tacksam att det faktiskt satta sprätt i maskineriet. Jag hade inte suttit här med samma insikt, minnen och upplevelser om det inte varit för dem... Vi kanske kunde löst det på ett bättre sätt, jag kanske inte hade behövt tvinga mig själv i svält för att sedan starta om från ruta ett och lära mig både äta och älska mig själv. Detta råkade dock vara mitt öde, Men jag kom ju ur det, alla gör inte det.
Det slog mig så hårt, jag minns fortfarande allt, allt som innebar konstant kontroll och ångest.
Någongång i sjuan, åttan tog allt fart, jag var fjorton/femton (!) år UNG, varför, varför . kan jag fråga mig än idag.
När det var lunchrast i skolan stack jag hem för att "äta" i självaverket smetade jag ut mat på tallriken så det såg ut som jag ätit senare tog jag en clementin i all hast och skalade den påväg till skolan, det var min lunch som en längre tid var den samma.
Jag minns även hur jag en kväll (när vi skulle äta dubbelrostade mackor) att jag då gömde den i min ficka på min hoodtröja för att senare gå ner och gräva ner den i komposten. Det var delade känslor när jag "lyckades" att inte få ner maten i magen. Jag ljög inte bara för mig själv utan för alla i min närhet men det kändes värre att inte lyda de inre rösterna... De inre hatet blev bara större, trots att jag gjorde exakt som de sa till mig, var jag tjock, oduglig, ful och äcklig...
Kontroll som gick i överstyr blev vardag, isolering blev fakta- ganska naturligt- det enda man tänkte på var mat och sig själv.. Jag frågade mig ofta vem jag var utan anorexin, antagligen ingen blev ofta svaret..
Det är svårt att bryta ett mönster man byggt upp oavsett om man har levt under det en kortare eller längre tid..
Mitt mönster skulle iallafall brytas, för någonstans orkade jag inte längre leva under konstant destruktivitet men utan nära vill jag lova att de dåvarande sjuka beteende inte hade gått att bryta. Sakta men säkert skulle jag byta ut det gamla beteendet och ersätta detta med en betydligt friskare och sundare syn på mig själv omvärlden och även bli välmåeende.
Tid tid tid och åter lite tid, en stark vilja och ett enormt stöd senare går mat ner och det med nöje. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte alls tänker på mat och sjuka saker längre- för de gör jag, ganska naturligt kan man ändå tycka då man är nedstämd är det lätt att reflektera på gammalt sätt. Det är dock långt ifrån nära så som det var då, visst lever fortfarande vissa knäppa saker kvar. Men det kan jag idag kontrollera på en sund nivå. Jag kan t.ex äta fil med stor sked, men jag föredrar ändå att göra det med en liten.
De inre rösterna är lagda i graven och jag har slutat sörja över dem, trots allt de gjort och påverkat mig under många års tid kommer jag vara evigt tacksam att det faktiskt satta sprätt i maskineriet. Jag hade inte suttit här med samma insikt, minnen och upplevelser om det inte varit för dem... Vi kanske kunde löst det på ett bättre sätt, jag kanske inte hade behövt tvinga mig själv i svält för att sedan starta om från ruta ett och lära mig både äta och älska mig själv. Detta råkade dock vara mitt öde, Men jag kom ju ur det, alla gör inte det.
Kommentarer
Postat av: ankipanki
:* puss
Trackback
